Den här sidan har korrekturlästs

36

oemotståndlig drift att få tumla om i blodiga lekar. De regelbundna vapenöfningar tjensten föreskrifver, endast omvexlade med lustlägrens härmade strider, syntes honom mer och mer enformiga, toma, veka, och lika fattiga på ära som på faror. Den stridslust, hvaraf han brann, gällde andra än låtsade fiender, gällde duster på lif och död. Då således fäderneslandets tjenst erböd endast fredliga lagrar, lemnade han den med blott Löjtnants grad, och utbytte värjan mot vandringsstafven, för att lära känna främmande länder, och i synnerhet det folk, hvars beslut och handling äro ett, som Tegnér säger om qvinnan. Han återvände från Frankrike i samma vefva, som handsken kastades mellan Tyskland och Dannemark — och nu kastade äfven Sommelius bort sin vandringsstaf och återtog med hänryckning sin gömda, men ingalunda glömda klinga. Han drog henne, icke för att prunka vid defileringar, utan äfventyr, på Fyen och Skånes slätter: — nej! denna ”sin fästmö i envig och slag”, som han sjelf kallade henne[1], uppböd han till ”ringdans med sig och döden” . . . och begge antogo bjudningen!

Han hade sjelf i en sång[2] med afskräckande färger målat strådödens långsamma qval, och prisat den stupade krigarens lott, hvilken ”som luftsken, när klarast de brinna, försvinner och dör i ett ögonblick”. Ödet förunnade honom väl den hjeltedöd, han både eftersträfvat och besjungit; men icke förr, än han droppvis tömt kalkens bitterhet ända till dräggen. Öfverhöljd af dödliga sår, föll Sommelius under träffningen vid Düppelberg den 5 Junii 1848 och i detta tillstånd i fiendens våld. Men fångenskapen blef icke långvarig. Under vägen till Preussiska fältlazarettet svingade sig hans odödliga ande ur den sargade stofthyddan. Och så fullbordades hvad han sjelf sjungit:

”Hem till min fosterbygd helsa:
Att lifvet jag kunde ej frelsa;
Men äran — den räddade jag.”



  1. Se skaldestycket ”Rudolf von Wildheim”.
  2. ”De Svarta Jägarne”.