Den här sidan har korrekturlästs
44
Rudolf von Wildheim.
O, hel Dig! min blixtrande klinga!
På valplatsen skola vi svinga
i ringdans, du, döden och jag!
Så trogen i glädje och smärta,
jag trycker dig tätt till mitt hjerta,
min fästmö i envig och slag!
Ej guld gaf mig ödets Gudinna,
ej skönhet — och till älskarinna
o Sköldmö! hon gaf mig blott dig!
Men rosorna, som skulle smycka
din brudkrans, de, liksom min lycka,
slå ut blott och blomma i krig.
Du glänsande stålbrud! min stjerna
med blickar, som gnistra, O, tärna!
sof sött på din riddares arm!
tills jag dig till fejder får väcka
och flammande lystnaden släcka,
som brinner så het i din barm!
