Den här sidan har korrekturlästs

45

 
En gång skola åskorna ljunga
och stormsången vindarne sjunga
i svärmande, svindlande takt!
Då får du ej slumra, ej drömma
ej strålande anletet gömma,
O, svärd! på vår hämnande jagt.

Ack! hör huru stridshornen ljuda!
Det är, som de skulle oss bjuda
till dans i en riddaresal;
och tusende echon, så klara,
den gälla signalen besvara
med genljud i berg och i dal.

Med mig skall du, sida vid sida,
så djerf öfver slagfälten rida;
och sjudande menniskoblod
du, tjusande blåögda flicka!
ur splittrade skallar skall dricka
och släcka ditt lågande mod!

Se! fläckar af hjertblod, så röda,
som purpur, i solskenet glöda,
som eld på den glimmande skrud!
O, framåt, tills krafterna svika!
Jag kan icke — vill icke vika —
Nej, framåt! du segrande brud!

Låt framåt, ack framåt det ila!
Min rolösa själ ingen hvila
och rast eller frid nånsin tål; —
Jag följer min hviftande fana —
och vägen skall svärdet mig bana,
till dess, att jag hinner mitt mål!