46
Och följen mig, Jägare käcka!
Låt hingstarne framåt få sträcka
i fyrsprång! — Som örnar slå ned
på rofvet — Vi skola oss kasta
på fiendens fyrkanter fasta —
och spränga hans sexdubbla led!
Som stjernor, dem Siarne prisa,
min hjelm eller sabel skall visa
er vägen på bragdernas stråt;
Och fastän vårt antal är ringa,
jag segrens Gudinna skall tvinga,
Som skuggan, att följa oss åt;
Och segra vi icke, vi alla
dock stolt, liksom ekarne falla,
som brytas af stormar utaf;
Och stålsmidda Jägareskara!
Vårt minne skall häfden bevara,
Och mullen en grönskande graf!
Och lagrar vi döende skära; —
ej mindre är derför ens ära,
att striden man stupande vann! —
Af irrbloss var evigt den flamma
den skönaste, som i detsamma
den brände som klarast försvann!
I dofva ackorder kring hela
vår synkrets kanonerna spela,
och stängda vi äro här; — men
der hetaste blodregnen dugga,
som hjeltar vi skola oss hugga
en stråkväg ur kulan igen; —
