60
äfven jag, efter att under yngre åren af en i Götheborg bosatt Engelsman hafva lärt mig detsamma, med kanske mera nit än framgång varit hängifyen, mången gång för dess skull offrande både mat och dryck. Det erfordrar också både mera skicklighet och påpasslighet än jägarens yrke; och man kan väl tänka sig hvad handlag som dertill behöfves, då man vid detta slags fiske, oftast stående endast på en kullrig, slipprig sten, icke allenast måste med säker hand kunna från ett tio à tolf alnar långt och svigtande sammanfogadt spö, ej tjockare i yttersta spetsen än en tandpetare, utkasta en fin tagelref, af många gånger sjelfva spöets längd, på hvars ytterända, utan minsta tyngd till hjelp, sitter en lätt af fjäder gjord artificiell fluga; utan äfven, sedan laxen, som går i strömmen, lurande på naturliga flugor, ändtligen nappat, efter mångfaldiga frestningar och kastningar med den långa refven, som man gifver fart bakom sig — ty den på vattenytan dansande flugan får aldrig sjunka eller egentligen följa med strömmen — med detta bräckliga instrument upptaga en stor lax, utan att dervid mista kroken eller förlora en del af den fina refven. Men den, som på detta sätt en gång fått upp en lax, blir också bestämdt passionerad för detta fiske, och jag sökte äfven att härom öfvertyga Berzelius. Men han runkade endast på hufvudet häråt — till och med då jag sade, att det åtminstone var mera roande, än att gå och peta i burkar; och jag beklagade mig då, och jag gör det ännu, att ej vid mitt möte med Davy hafva känt hans kärlek för denna del af naturvetenskapen; då jag skulle kunnat, såsom då för tiden, som man säger, något slängd häri, antingen hafva uppgjort med honom ett fiskparti, eller också gifvit mig i tal med honom om ämnen, dem jag kände, i stället för att, som nu skedde, stå tafatt gapande på saker, dem jag icke begrep.
Jag har nu sedan 1830 uti min boksamling komplett i 18 stora qvarter, med 2:ne för plancherne, den efterhand
