63
En Episod från kriget i Tyskland under åren 1813—1814.
Vi begifva oss till dispositionerna efter bataljen vid Dennewitz, på hvilka mycket berodde, huruvida Wallmoden och Tettenborn samt Vegesack skulle i Meklenburg kunna afslå Davoust’s med Dankarnes tillhjelp började manövrer, i sammanhang med Gerard’s utfall från Magdeburg. Carl Johans dispositioner härvid voro till någon del visserligen äldre, men fordrade likväl komplettering genast efter den lyckade affären vid Gross-Beeren, sedan man erfarit, att Gerard alfvarsamt rört på sig, och att Davoust infallit i Meklenburg. Dessa dispositioner äro, enligt min tanka, nästan bland de märkligaste under hela fälttåget, och visa Carl Johans omfattande härförare-blick, på en gång som en försigtig General, och en liberal ordnare af ett hotadt lands försvar. Må man blott läsa hans Correspondens med Wallmoden och Tettenborn, och man skall deruti finna en mängd djupsinniga reflexioner i afseende på användandet af fri-corpser och landtstormar, såsom stöd för Armé-fördelningarnas operationer — ett ämne, som låg honom synnerligen om hjertat — samt att han icke lät hänföra sig af sin första framgång till att våga försöket att gå öfver Elben förr, än han hade hela landet bakom sig i möjligaste måtto organiseradt. Han insåg väl, att Davoust och Gerard, sedan de fått kunskap om utgången vid Gross-Beeren, redan voro för långt framryckta för att kunna hufvudstupa kasta sig baklänges, utan att de, för bibehållandet af sin krigsära, endast måste tvingas dertill, samt att de kunde komma att stadna i ansvar såväl för dröjsmålet med deras rörelser, som för saknad beslutsamhet att, innan Carl Johan hunnit samla sina spridda corpser, gå löst på det öppna Berlin.
Flera Tyska oförvillade militära författare, och synnerligast den, Tettenborn vid alla tillfällen åtföljande, ärlige
