Den här sidan har korrekturlästs

69



Dels för att lemna någon af våra utmärktaste tonsättare text till en Nordisk opera, dels för att väcka våra skalders håg att bearbeta den rika grufvan af poesi, som innehålles i våra skandinaviska folkvisor, hafva vi vågat att i lyriskt-dramatisk form söka öfverflytta en af de vackraste bland dem. Fantasien älskar en stödjepunkt, till hvilken den kan återvända efter sina utflykter. Och hvar skulle vi finna en herrligare, med nordens anda och skaplynne enligare, än just i våra stora ättfäders dikter?

Vi hänvisa våra läsare till det vackraste, som om deras uppkomst och utveckling är sagdt, nemligen till vår odödlige Geijers Inledning till de af honom och skalden Afzelius utgifna Svenska Folkvisor; till hans lika mästerliga afhandling om Omqvädet i de gamla Skandinaviska visorna i slutet af 3:dje delen; samt till Atterboms högst interessanta Förord till den af honom utgifna Nordmansharpan, införd i 1816 års poetiska kalender.

Djupsinnig är Geijers jemförelse emellan den gamla Engelska, Skottska, Tyska och Skandinaviska folkdiktens karaktär, och vi tillåta oss att intaga den.

Den Tyska andas mesta lefnadslust och glättighet. Munterheten blir i högre grad humoristisk i den Engelska: för öfrigt utmärkes denna af mycken ärlig hjertlighet, likväl med en afgjord böjelse till det pathetiska, hvilket hos den Skottska blir ännu mer dystert och sorgligt. I den Nordiska träda både känslan och inbillningskraften tillbaka i djupet, utan att derföre vara mindre verksamma, hvilket gör att den, vid jemförelsen med de andra, i början kan förefalla sträng och hård: ett intryck som påminner mig den berömde Italienska Skalden Alfieris yttrande[1], om den sublima förskräckelse, som öfverföll honom under Skandinaviens himmel, vid iakttagande af den ofantliga tystnad, som rådde i den nordiska naturen. I denna gamla Nordiska naturpoesi är förhållandet till naturen märkvärdigt. Det synes, att menniskan ej här får hvila vid dess sköt med barnslig tillförsikt och njutning, såsom vid en moders bröst. Derföre ställer hon sig mot den, såsom makt mot makt, ja, rättare sagdt, såsom ande mot ande; ty hela naturen, som träder emot henne i stum hårdhet, förandligar

  1. I hans Memoirer om sin lefnad.