71
hennes väsende, än en viss klädning af fraser, som är det enda, hvarpå så många endast veta igenkänna, om ej henne sjelf, dock hennes livrée. Dem lemna vi äfven den tacklösa mödan, att i dessa enfaldiga sånger anmärka och förlöjliga alla möjliga fel mot den goda smaken, och vilja i stället på fullt allvar anbefalla de gamla visorna till våra skalders studium. De skola af dem säkrast lära sig förstå den Nordiska poesiens karaktär . . ."
Så långt Geijer. Huru förmätet det än må vara, önska vi likväl att efterföljande dramatiska försök kunde anses såsom frukten af ett sådant studium. De förändringar, den nya formen erfordrat, redovisas bäst af jemförelsen med visan, hvilken vi till detta ändamål förutsända.
Riddaren Tynne.
Och det var Ridder Tynne,
Han var en Riddare så tyster —
Hvart det bär till fot eller häst
Han är en Riddare så tröster.
J fören väl de Runor!
Och det var Ridder Tynne,
Han skulle skjuta Hjortar och Hinder.
Så fick han se Ulfva lilla, Dvergens dotter
Under grönskande Linder.
J fören väl de Runor!
Och det var Ulfva, lilla Dvergens dotter,
Hon talade till sin Tärna:
”Du skall efter min gullharpa gå,
”Riddar Tynne skall jag till mig vända.
J styren väl de Runor!
Det första slag hon på gullharpan slog,
Så ljufligt det månde klinga,
De vilda djur i mark och skog,
De glömde hvart de ville springa.
J styren väl de Runor!
