89
Det kommer olycksbådande häråt!
Till vapen — ha — det är — kanonens helsningslåt!
Men i en fönsterbåge fram i salen
Satt Braunschweigs hertig aningstung. Han var
Den förste hvilken hörde dödschoralen,
Ty döden ett profetiskt öra har.
Han fick ett misstrons löje blott till svar,
Men tog ej miste om den klang, som sträckte
En gång på blodig bår hans egen far
Och nu till blodig hämd hans klinga väckte
Och, som han ryckte fram, hans egen bana stäckte.
Och hit och dit det blef ett spring, ett träget,
Man grät, man skalf af ångest och förtret,
Och kinder hvitnade, som nyss förläget
I purpur blossat för en artighet.
Ifrån hvarandra man sig hastigt slet
(Det kan få unga hjertan till att brista)
För att ej göra om det mer; hvem vet
Om icke detta afsked är det sista
Och morgonen har släckt hvad natten tändt som gnista?
Så stiger man till häst i största fart.
Sqvadroner sluta hop och vagnar skramla
Och rycka upp i sina linier snart;
Kanonskott, knall på knall, i fjerran ramla
Och trumslag veteranerna församla
Långt innan morgonstjernan uppe är;
Och borgersmän, de unga som de gamla,
I gatuhörnen trängas här och der
Och hviska bleknande: «vi ha dem redan här!»
