90
Och «Cameron stånda upp», det ljudligt klang,
Det härrop, som på Albyns kullar hördes,
Och det som sjelfva saxaren betvang.
Af pibrochs gälla driller natten stördes
Och med det väder som i pipan fördes
Så svällde också dessa höglandsmän
Af dödsförakt, som de ha ärft inbördes,
Som tusenåra minnen alstra än
Der Evans stolta namn, och Donalds, gå igen.
Ardennerskogen vaggar sina grenar
I grönska öfver dem, och tårdränkt ser
(Om sorg med liflösheten sig förenar)
De tappra, som ej återvända mer.
De innan qvälln likt gräset trampats ner,
Som de nu stå på, — men som ställt sin kupa,
Härnäst den grönskar, öfver dem och fler
Som nu i striden vältra hufvudstupa
Liksom en ström, och snart förmultna i det djupa.
De svärmat lustigt dagen om — och ystert
Fick qvällen fart bland Evas hulda slägt;
Men redan midnatt slog allarm, och dystert
Kom morgon tågande i vapendrägt.
Så stormar dagen bland kanonrök käckt,
Som, när den glesnar och reträtt man ropar,
Skall visa marken med en mull betäckt
Som sjelf får myllas — häst och karl i hopar
Och vän och fiende i samma röda gropar.
Från bättre harpor deras drapa klingat,
Men en jag ur det ädla hvimlet tar,
Hvad dels vår egen skyldskap har betingat,
Och dels den orätt, som jag gjort hans far,
