91
Men ännu mer den goda klang det har,
Ett namn som hans. Der dödar slogo neder
Och striden, tappre Howard! hetast var
Fann knappt en kula bland de glesa leder
Ett bröst mer rikt än ditt på mandom, tro och heder.
Jag vet dem som för dig ha gråtit blod:
Hvad hjelpte det, om än jag tårar hade?
Men när i skuggan af det träd jag stod,
Som grönskar der ditt sista ord du sade,
Och såg hur dagen löftesrik belade
Det vida fält med äring tusenfallt,
Hur våren kom med hacka och med spade
Och fågelskrik, så såg jag deråt kallt,
Ty det var något mer jag sökte framförallt.
Jag sökte dig, och tusen, hvilkas slägt
Nu mot ett tomrum sina armar sträcka
Och skulle tacka Gud ifall en flägt
Af glömska komme för att allt betäcka.
Om en basun skall deras kära väcka,
Får det bli domens — rygtets är för svag,
Och äran svalkar, men förmår ej släcka
En feberväntan, gäckad dag från dag,
Och sjelfva Pantheon är och blir — en sarkofag.
I vemod sorgen löser sig på slutet.
Ett träd går ut, men har en seg natur,
Ett skrof kan vara flott med rodret brutet,
Och sina fogar lossnar bjelken ur,
Men skräpar qvar; en sönderfallen mur
Står, äfven utan tinnar, qvar omsider,
Och fången blir en del utaf sin bur,
Ja! sjelfva dagen utan solsken skrider,
Så brister hjertat — men har lif ännu, och svider.
