Sida:Nordstjernan 1859.djvu/108

Den här sidan har korrekturlästs

92

 
 Liksom ett krossadt spegelglas, som gifver
 En enda bild i tusen exemplar,
 Dess fler, ju flera skärfvor som det blifver,
 Och ändock samma bild i en och hvar —
 Så lefver hjertat i fragmenter qvar
 Och evigt samma sveda innerymmer,
 Det intet blod och ingen värme har,
 Men tvinar mot den natt, som långsamt skymmer,
Fast ingen ser dess strid, och tunga, och bekymmer.

 Det är som grämelsen förlänte krafter,
 Men giftets lifskraft, — liksom roten ger,
 Då den är frisk, åt döda grenar safter.
 Om döden komme med sin ro, hvad mer!
 Men sorgens frukter uppehålla er:
 Så kännas Döda Hafvets äpplen svala,
 Fast det är aska som man sväljer ner.
 Och dock, om lifvet mäts på glädjens skala,
Och timmar tas till år — hvem kan om sexti tala.?

 Psalmisten täljde våra dagars längd,
 Och rundlig är den tid han tyckes lemna;
 Men, Waterloo! din ödesdigra ängd
 Var mera njugg, och visste talet jemna.
 Dig skola millioner tungor nämna
 Och öfver barnens läppar skall det gå:
 »Här, der en verld drog svärdet, för att hämna
 Sin ära, fäktade vårt folk också!»
Och det är minnesvärdt och skall i längd bestå.

 Här sjönk den störst var, men ej sämst, bland män,
 Han, som en evig motsats var invändigt,
 Än rufvande på storverk blott, och än