99
är det icke, en ren oväld träffas hos dem, som framställa sin egen tids händelser? Det är öfverhufvud icke blott svårt att fälla ett allrigtigt, ogrumladt omdöme öfver företeelser, som vi sjelfva upplefvat, men i momenterna af handling är äfven hos de ädlaste naturer sinnesstämningen icke alltid den bäst egnade till ett oväldigt bedömmande af förhållandena. De äro alltid få, som förstå hålla sig fria från inflytelsen af det individuella på deras åsigter, eller mäkta höja sig öfver de ögonblickliga intrycken till en ren öfversigt af det hela. De flesta betrakta naturligt mer eller mindre sin tids tilldragelser ur en ensidig, från deras ställning i lifvet utgående synpunkt; de gifva oss sanningen half, otillförlitlig, sätta ofta det ena i stället för det andra, hvarigenom sakernas sammanhang ovilkorligen framträder annorlunda än det i verkligheten är; än öfverses ett, än utelemnas ett annat, hvilket gifver hela bedömmandet en annan ståndpunkt.
Ju vissare den sanna förtjensten är om ett odödligt minne och att i efterverlden, som ensam kan komma till full kännedom af alla verkliga förhållanden, ega sin redbaraste, oväldigaste domare, desto tryggare kan åt historien öfverlemnas att mäta omfånget och värdet af det inflytande, grefve af Wetterstedts statsmannaskicklighet, ädla moderation och alltid milda åsigter hade på ledningen af de allmänna angelägenheterna. I alla vigtiga förehafvanden, i alla grannlaga ärender påkallades hans erfarenhet, insigter och råd. Ett det glädjefullaste för hans fosterländska hjerta var det vigtiga uppdraget, honom anförtroddes år 1822, att vara H. K . H. Kronprinsen följaktig till München och på sin Konungs vägnar af handla och underteckna giftermåls kontraktet mellan de höga personer, vid hvilka de skönaste förhoppningar för fäderneslandets framtid knyta sig. Och då han kort derefter som Statsminister för utrikes ärenderna efterträdde herr grefve von Engeström, erkände äfven en allmän röst, att sällan någon med så mycken rätt, för-
