100
värfvad genom vigtiga utförda värf i statens tjenst, sällan någon med en så utmärkt skicklighet, ådagalagd under en lång embetstid i brydsamma, ansvarsfulla befattningar, sällan någon med så allmän aktning, tillvunnen genom de ädlaste personliga egenskaper, intagit ett det högsta af statens embeten.
Statsmannen, Medborgaren, Menniskan, voro hos honom så harmoniskt sammansmälta, att man icke kunde märka den ena utan den andra. Han hade ingenting af den tvära ensidighet i sinnet och själen, som ofta tillvinner i sig sjelfva inskränkta menniskor anseendet af genialitet och karaktersstyrka. Det gifves ett mod att lida, och ett mod att handla: måhända ägde grefve af Wetterstedt det förra i högre mått än det sednare. Måhända var han äfven ofta för god, för beredvillig. Men hvad som afgick honom i storheten af sjelfverksam handling, i viljans genomgripande kraft, ersattes af hans redbara tänkesätt, af renheten i hans afsigter, af hans varma fosterländska hjerta, hans oförvillade känsla för det sanna och rätta, hans ljusa, klara, öfver alla fördomar upphöjda förstånd, hans rigtiga politiska blick och takt. En fäderneslandskärlek, som hos få lågat varmare, renare, så att alla hans själskrafter stadigt och fast voro rigtade på det höga kallet, att lefva och arbeta för det älskade fäderneslandet och det allmännas väl; en fosterländskhet i tänkesätt, som aktade högst af allt ett förtroendefullt förhållande mellan regering och folk, och som älskade se det inhemska goda bevaradt, utbildadt, förbättradt, i stället att i svag efterhärmning eftersträfva det fremmande; en hofsamhet, som ville måtta i allt och i första rummet afsåg möjligheten att jemna; en aktning för rätt och rättvisa, som, i enlighet med det valda riddare-språket[1], tillät hvarken vänskap, frändskap eller några afseenden det ringaste inflytande; en sinnesjemnhet, som, lika fri från herrsklystnad som från
- ↑ “Utili præponere rectum.”
