101
slafviskhet i sinnet, fri från lidelser och från alla sjelfviska afseenden, besinningsfullt förenade fasthet med lämpa och måtta, så att han sökte aldrig att vara mindre, men också aldrig mera, än med hans kall och pligter var förenligt, eller i hans läge var möjligt;[1] en arbetsamhet och en outtröttlighet, som gjorde det hos honom till natur att lefva för sina pligter; ett lugn, som af ingenting kunde bringas ur fattning, och en ädelhet, som mindre bekymrade sig om att ega anseendet deraf, än att i hela lifvet vara det: dessa egenskaper, i förening med en mångsidig verldserfarenhet och den finaste takt i sakers behandling, bildade hufvuddragen i grefve af Wetterstedts offentliga karakter.
Inga sidointressen, inga biafsigter, icke gunst eller ogunst ingingo i bevekelsegrunderna för hans handlingar. Upphöjd öfver alla partiåsigter, behandlade han alla, med honom olika eller lika tänkande, med samma
- ↑ Hit lämpa sig hans uttalade åsigter i afseende på den mycket omordade ministerstyrelsen. “Jag begagnar tillfället” — yttrade han en gång under diskussionerna bland Ridderskapet och Adeln — “att frånsäga mig äfvensom mina kamrater tillämpningen af den nymodiga ministerbenämning och den teori, som derpå är byggd, under anvisning till en i Englands häfder och vanor vanlig ministerförändring, ett bruk, hvilket man nu äfven i Frankrike sökt tillvägabringa. Lyckligtvis är vår grundlag så tydlig, att dessa teorier här icke kunna medföra någon verkan. 1809 års grundlag åsyftar ingen ministerstyrelse, utan en Konung, omgifven af rådgifvare, som egde både rättighet och pligt att alltid yttra sin mening, men ej regerande rådgifvare eller opinionsledare, ty då skulle man snart hafva framkallat 1720 års öfver både konung och rådgifvare regerande majoriteter. I denna mening är grundlagen både författad och besvuren, och i denna anda skall den tillämpas.” — “Jag känner ej något land, der ett sådant lagbud (om skyldigheten för rådgifvare att lemna sina platser, när de i massa reservera sig) finnes, ehuru principen af ålder i England tillämpas; men om bruket häraf skulle öfverflyttas till oss, så fruktar jag, att det ej skulle vara mera välkommet, än vissa andra praktiska förhållanden och majoritets-beredelser, som äfven i England dermed stå i förening, och som icke voro öfverensstämmande med andan af vår konstitution.” Ridd. och Adelns Prot.
