4
på villoväg, kan återkomma, kan en fallen qvinna, liksom en fallen engel, sällan resa sig mer.
Denna gränslösa uttänjelighet i qvinnonaturen utmärker det högsta hos menniskan. Ty det menskliga ligger just i vidden emellan den högsta och lägsta punkten af hennes förmåga. Djuret har förmågan inskränkt inom en trång rymd. Mannens är begränsad emellan Pescherån och Newton, emellan Caligula och Gustaf Adolf, men qvinnans skala är vidsträcktare, den går från gränsen af den ena andeverlden upp till den andra.
Denna uttänjelighet synes äfven af de metamorfoser, de förvandlingar hon undergår. Fjärilen är först skrynklig mask, sedan rikt guldglänsande puppa, slutligen späd, fladdrande, vällustig fjäril. Qvinnans metamorfoser äro i omvänd ordning; först späd eller yr, förtjusande jungfru, sedan hushållsaktig husmoder, och sist skrynklig gumma. Hvem skulle tro, att denna dansande flicka, som du såg för 30 år sedan på den lysande balen, är samma väsen, som du 10 år derefter såg i medelpunkten af en aktningsvärd familj, enkel, okonstlad och treflig, och som du nu slutligen hör endast tala om verldens fåfänglighet. Så olika äro de hvarandra. Intet drag återstår af den 16:åriga flickan. Icke en gång hennes tillbedjare, som svuro henne den eviga kärleken, kunna igenkänna den fordna gudinnan.
Mannen är på långt när icke underkastad denna föränderlighet. Efter 30 års skilsmessa igenkänner man lätt sin vän, men icke sin fästmö. Hos gubben qvarblifva ej blott ynglingens anletsdrag, men äfven hans fordna mod, hans böjelser, hans åsigter. Det är endast efter nödvändigheten han långsamt böjer sitt väsen; och då han ej kan längre öfva sina fordna bragder, talar han åtminstone derom för sina söner.
Men om denna utsträckning i natur mellan aflägsna ytterligheter bevisar, att qvinnan står i det moraliska anlaget högre än mannen, liksom menniskan står i allmänhet högre än djuret, så är också uppfostran något ändå
