102
humanitet, med samma välvilja, med samma rättvisa. Icke egensinnigt hållande på en synpunkt, erkände han det goda äfven i det, som icke öfverensstämde med hans egna åsigter eller hans egen öfvertygelse. Ingen var villigare än han att gifva de särskilta rösterna gehör, emedan han visste — och visste det af egen erfarenhet — att den, som upprigtigt vill sanningen, blott har en väg dertill, pröfningen af egna och andras meningar, och om också ingen helt och hållet förstår den andra, så kan dock hvar och en hjelpa den andra dertill, att han bättre förstår sig sjelf. «Jag påminner mig den tid», yttrade han vid ett offentligt tillfälle, «då jag ännu var ung och blodet flöt hastigare i mina ådror, då jag trodde mig vara mera ofelbar, än jag sedermera genom nötningen mot andras meningar funnit mig vara.»[1] Ungdomens hjerta har äfven sin tid, sin politik och sina drömmar. Hos grefve af Wetterstedt voro hans förändrade öfvertygelser öfver många saker, hans fastare grundsatser och åsigter af det offentliga lifvet resultater af en mångsidig iakttagelse och erfarenhet och en omfattande blick i den stora, vida, rörliga menniskoverlden. Från hans stora kännedom af verlden och menniskorna, i samband med den naturliga mildheten i hans lynne, utgick äfven denna ädla moderation, denna medlande välvilja, som voro hans sköna karakter så egna. Lugn och beräknande, fogade han sig med besinning efter omständigheterna — en politisk regel, som redan Cicero betecknar som sådan — af mångfaldig, äfven smärtande erfarenhet öfvertygad, huru genom ett hårdnackadt, förhållanden icke afseende, blindt trotsande handlingssätt ofta den bästa sak, som genom klokhet kan bringas till lycklig utgång, förvärras eller blir tillintetgjord. Den långa, ofta hårda och på erfarenheter rika politiska skola, han genomvandrat, hade vant den i unga åren eldiga, lifligt kännande mannen så till vis statsflegma, att han kände måttet af möjligheter
- ↑ Ridd. och Adelns Prot.
