104
handlingar med lugnt samvete domen af efterverlden, så ofta den kämpande statsmannens enda tröst, hans, som skall tillfredsställa tusende önskningar, och ofta, särdeles i tider af stor oro och stora gäsningar, icke förmår tillfredsställa någon enda. Med storsinnigt lugn mot allt tadel, som rörde hans egen person, förenade han det mildaste öfverseende med andras villfarelser och sinneslyten. Han kände det menskliga hjertats svagheter och lidelser, som, synnerligen i upprörda förhållanden, för den skarpa blicken visa sig i hela storheten, och likväl hade kärleken till menniskorna, deltagandet för dem icke vikit ur hans inre. I hans hjerta bodde intet hat, icke den ringaste ovilja äfven till dem, som handlade i strid med honom. Hans grundsats i behandlingen af menniskorna var, att man måste taga dem, sådana de äro, och efter möjlighet för allmänt väl begagna det goda hos dem. En egen mildhet rådde, äfven der han måste tadla; en egen humanitet, äfven der han måste göra de allvarligaste föreställningar. Ledd af ädel sanningskärlek, förnekade han aldrig sin öfvertygelse; sanningen, klädd i humanitetens milda drägt, frambars af honom så inför thronen som i hvarje öfrigt förhållande; meningslöst smicker utgick aldrig från hans mun; han afskydde all dubbelhet, föraktade ränker och list och allt, som röjde drag af låghet och nedrighet i sinnet; förtalet rönte hos honom ingen framgång, ränksjukan fann hos honom ingen svaghet, hvarvid hon kunnat fästa sig. Det var ridderlighet i hans karakter, renhet och öppenhet i hans väsende, vänlighet med allvar, behag med värdighet och hållning i hela hans person. Hans godhet, hans välvillighet öfverskred aldrig gränsen af de pligter, hans kall och embete ålade honom. Med vis skonsamhet mot de svaga och mildt öfverseende med förvillelserna förenade han ett lugnt allvar för rättvisans, lagarnas och ordningens upprätthållande. Hans nedlåtande vänlighet bortgaf ingenting af hans värdighet. Hans handlingar buro alla stämpeln af det rena, stora medvetandet af vigten
