105
och värdigheten af hans kall. Han visste att vara man, när och hvar han skulle vara det. Under den älskvärda humaniteten låg i djupet förborgad en stor själskraft, stor karaktersfasthet och beslutsamhet, som uppenbarade sig vid brydsamma tillfällen, i afgörande ögonblick, eller när det gälde heder, sanning och rätt. Hvarje dygd hade sin anvista plats, och icke någondera skadade genom öfvermått den andra. Hans själsegenskaper hade genom erfarenhet och sjelfbeherrskelse kommit i den skönaste jemvigt, som uttryckte sig i den ädla sammanstämmelsen af alla dygder, hvari all strid mellan natur och konst, moral och politik försvann, och som ingen lidelse förmådde störa. Alla hans böjelser fogade sig till denna harmoni, som hvilade på hans naturliga ädelmod och det ljusa begreppet om hans bestämmelse och hans pligter.
Hans dygd var derföre lika aktningsvärd som fast och orubblig, och hans personliga älskvärdhet, lika mot de ringa som mot de höga, lika i kretsen af hans underhafvande som i kretsen af monarker och deras omgifning, just derföre så mycket mera intagande, fängslande, som den utgick från hjertat och förhöjdes af allt, hvad bildningen har mest förädlande. De smickrande hedersbetygelser, honom skedde, de stora bevis af erkännande af sina förtjenster, han fick mottaga af sin konuug och af fremmande monarker, förändrade icke hos honom menniskan; trots sina höga värdigheter, trots sitt stora anseende, trots alla omständigheter, som väl eljest på mannens sinnesstämning kunna hafva inflytande, förblef han städse samma varma, deltagande, anspråkslösa vän mot sina vänner, samma lifliga deltagare i hvarje fremmande smärta, samma godhetsfulla, rättvisa förman mot sina underordnade, samma uppmärksamma, vördnadsfulla son mot sin åldrige fader, ty vördnadens, aktningens, hörsamhetens känsla, alstrad genom enkelheten af det husliga lifvet i hans ungdom, förblef genom alla lefnadsskiften äfven ett utmärkande drag hos grefve af Wet-
