106
terstedt. Han var till tänkesätt, till känslor, till hela sitt väsende den personliga humaniteten.
Hans långvariga umgänge med menniskor af alla stånd hade vant honom att med lätthet försätta sig i alla särskilta lefnadsförhållanden; hans samtal, lifliga, underhållande, hade hela behaget af en rikt bildad verldsman. Från ungdomsåren förtrogen med de gamle Romarnes språk, talande och skrifvande de ny-europeiska språken med lika lätthet som sitt eget modersmål, hade han, bekant med allt, hvad den äldre och nyare litteraturen har skönast och ädlast, af dess saft närt sin själ, odlat sitt förstånd och bildat sin smak. Han hade för utbildningen af sina rika naturanlag till icke ringa del att tacka sin kärlek för vetenskaper och sköna konster, och deras milda inflytande på hans sinne tillbör äfven en väsendtlig andel i den moderation och humanitet och allt det goda, som tillvann honom alla ädlas hyllning. Af naturen begåfvad med ett nästan öfvermenskligt minne, kunde han ur de yppersta verken af de skönaste ställen ur minnet uppläsa hela sidor, och ännu kort före sin död på sjuksängen upprepade han flere stycken ur den Romerska Suetonius. Sjelf uttryckte han sig öfver alla både vigtiga och mindre vigtiga ämnen med högsta behag. Enkelhet i formen, klarhet och värdighet i uttrycken, en lugn uppfattning af alla förhållanden, ett blomstrande språk, utmärker alla de från honom utgångna offentliga handlingar. Och likväl författades dessa med blixtens hastighet: de kostade föga mera tid, än som fordrades till deras nedskrifvande. Så mäktig var han språket, så klar och öfverskådande hans uppfattning af sakerna, så liflig, så rik hans inbillningskraft, att, när hufvudtanken var fattad och bestämd, det hela redan sväfvade för hans själ. Oförberedd, i hvilket ögonblick, i hvilket ämne som helst, och på fremmande språk med lika lätthet som på sitt eget, var han mäktig att framföra sina tankar i den mest städade, regelbundna ordning, och hans muntliga föredrag var nästan ännu behagfullare än
