7
derföre var den klassisk. Der fans kärlek såsom nu; men man älskade såsom man spisade. Den enda kärlek som var dagens enda tanke, var kärleken till fäderneslandet. Men hvad tala dessa tusende dramer, dessa tusende romaner, dessa tusende poemer om annat än kärlek? Och dock räknar kärleken egentligen ej mer än en minut af lifvet. När denne minut knäppt sitt slag, faller bindeln från ögonen, som när Eva hade ätit äplet, och för första gången såg att hon var naken.
Men sådan är qvinnans makt, att hon drog mannen med sig i samma förvillelser. Man såg ynglingarne under ett tidehvarf, då jorden skalf och historien genom mannens kraft antagit nya former, vandra i månskenet och sucka kärlek. Och så uppstod ett slägte af suckande narrar och af bleknande menniskogestalter, som trodde att lifvet kunde bli en roman, att det ej hade någon annan gåta att lösa än kärlekens, och att drömmarne kunde träda i den friska verksamhetens ställe.
Det fans en man, och jag menar den mannen var stor, som till en början räddat det förnötta slägtets arma förstånd. Det var Sir Walter. Ensam bland alla skalder, som slutat sin bana, och som vi således äga rätt att bedömma, gjorde han kärleken till en bisak, och satte de stora lifvets öden i stället fram såsom hufvudsak. Äfven i hans taflor spelade qvinnan en role, men ej den föraktliga, att endast vara älskarinna och ingenting mer. Med honom måste, om skalderne förstå sin tid, börjas ett klassiskt tidehvarf; och ett ännu högre än det gamla; ty för den klassiska forntiden fans intet qvinnovärde; men det England, som Sir Walter målat, som liknar forntiden med så mycket äfven med sina Gynecéer, och ifrån hvilket en ny poesi gått ut, det enda land, der qvinnans intellektuella rätt är bevarad, och der hon enligt lagen uppstiger på thronen.
På denna punkt står qvinnan för närvarande. Utan uppfostran, utan frihet, utan begrepp om sin egen bestämmelse. Mannens leksak eller slafvinna eller också —
