8
genom list, den svages tillflykt — hans tyrann; bedragande eller bedragen på lifvets glädje. Instinkten, denna menniskoslägtets somnambulism, lärer henne visserligen, att äfven hon hörer till den högre verldsordningen, och att mannen är endast ett halft väsende utan henne, äfven i en annan mening än könets. I Julidagarne och i Warschau se vi henne förbinda såren, vederqvicka de döende; vi se henne deltaga i striden, ej som furie, men som qvinna, med bindeln i sin hand och tårarne i ögat. Men det är icke tidens förtjenst. Den har gjort allt för att förnedra henne. Det är den segrande naturens. Det är icke heller öfverallt, som qvinnan står i det enskilta lifvet så högt, som i Frankrike och Polen, derföre att hon ingenstädes är så fri, som i dessa båda länder.
Vi hafva velat visa att qvinno-naturen är ännu ett oupplöst problem. Tänkarne hafva forskat öfver allt, från atomen till stjernorna; beskrifvit allt från kräket till menniskan, som menniska. Men hvad qvinnan är, hvad hon kan blifva, hvad inflytande en efter hennes natur afpassad uppfostran kan hafva på hela menskligheten, det har ingen med allvar undersökt.
Hvad hon i enskilta undantag kan vara, när hon fäster ett högre mål för sin varelse, det se vi af Elisabeth, det se vi af Johanna d’Arc, det se vi af Christina Gyllenstjerna, det se vi öfver allt der drottningar regerat, hvilka nästan aldrig utmärkt sig annorlunda, än som stora, skapande väsen. Hvad qvinnan åter kan vara i det enskilta lifvet, när hon får följa naturens föreskrift, att blifva mannens vän och skyddsande, det se vi icke sällan i dalarne af Norden.
