12
Man tror, att handlingarne äro glömda för det att
de efter några dagar eller veckor eller år icke omtalas
mer; men man bedrager sig. Som osynliga elektriska
partiklar, uppstiga de antingen mot solen, förstärka dess
ljus, och uppväcka lif och rörelse på jorden, eller samla
de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills
det är laddadt, och på en gång oförtänkt utgjuter sig
och förkrossar. I ett helt sekel laddades molnet öfver
Frankrike af hvarje enskilt förtryck, af hvarje hån emot
Gudomen, af hvarje förakt för menskligheten, af hvarje suck
som ingen hörde, af hvarje tår som ingen såg. Glädjen
och lyckan tycktes lysa öfverallt; man dansade och sjöng,
och njöt af ögonblickets vällust. Ingen brydde sig om
den mörka fläcken på himlen, förrän på en gång
Frankrike stod i låga, och blod i stället för vatten flöt i dess
strömmar.
Detta är forntidens Nemesis, den hämnande gudinnan, och det är detta, som den Helige menar, då han säger att föräldrarnes missgerningar blifva ett straff för barnen, allt intill tredje och fjerde led. Ingen missgerning, liksom ingen dygd, faller förlorad till jorden. Den kan glömmas af de dödliga; men den är upptecknad i en oförgänglig bok.
Så andlig är opinionens makt, så etherisk dess tillvarelse. Man ser den icke, hör den icke, förnimmer den icke. Den osynlige domaren vandrar tyst igenom folken. Endast den vise, tidens söndagsbarn, ser honom, och hör dess varnande röst.
Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. Ett dagblad är ju blott en enskilt röst; och dessa tusende röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvarandra. Hvem har af alla dessa rätt? Publicismen är ofta icke en chorus, utan ett charivari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbistrade orkesters toner?
