21
TAHEITI.
Ändtligen morgonen den 14 September uppsköt vid
horisonten en mörk punkt, och «land» ropades från
utkiken. Vi närmade oss i rask fart, punkten växte ut,
och snart sågo vi dyka upp ur hafvet denna «Stilla
Hafvets stjerna», detta härliga, mångbesjungna Taheiti
(Otaheiti, Tahiti), som ända från barndomen, då jag redan,
ledd af reseberättares skildringar, drömde mig i
fantasien svärma kring jorden och njuta af det osägligt
myckna stora och underbara, stått för mig såsom ett
jordiskt paradis och skimrat såsom en lycksalighetens ö,
och som jag omklädt med allt hvad fantasien förmår
skapa färgrikast och formskönast. Nu låg hon framför
mig denna hafvens drottning; jag skulle inom kort ila
omkring i dess lundar, dem jag tänkt mig så doftande
och blomsterhöljda; jag skulle jubla i dessa dalar, der
allt hvad jordisk sällhet kunde önska sig mest
eftersträfvansvärdt tagit sitt hem, bestiga dessa berg, hvarifrån
ögat ej uppfångar annat än storhet och skönhet och
sväfvar ut öfver lycksaliga nejder till det omätliga hafvet,
och i en enda blick sammanfattar bilden af både timlig
njutning och oändligheten. Men ack! Hvart hafva
barnets leende drömbilder tagit vägen? hvarföre antager
klippan derborta icke de tjusande färger och former, som
den hade i min fordna aning? hvarföre kännas icke alla
