22
de, jag må väl säga, heliga rörelser, som förr kommo hjertat att svälla vid blotta tanken på detta Guds härliga och sköna verk? O! «Tiderna förändras och vi förändras med dem!»
Men om också ej de gamla känslorna återvakna med all sin fordna friskhet och glans, om jag än ej mera kan röras såsom vore det vid sjelfva inträdet till paradiset, när jag seglar förbi dessa stränder af det ryktbara Taheiti, så måste man vid åsynen deraf erfara en sann och stor njutning, förutsatt att det stora i naturen ännu har någon makt att väcka våra renaste känslor. Ty skön är hon i sanning, denna ö, täck och storartad på en gång; och ögat, som hvilar sig till frid på de gröna löfmassorna, tröttnar icke att löpa från dal till klippspets, och ånyo igen från höjd till slätt, och, som de gamle sade, beta af de tjusande bilderna.
Lik en ofantlig buckla på en blänkande sköld låg ön der, simmande på hafvets yta. Vid ena (den östra) sidan sammanhänger den genom ett litet, lågt, af hafvet stundom öfversvalladt näs med en annan lika hög men betydligt mindre klippa, Taiaralu, och sjelf uppbär den på midten en gigantisk, vid pass 7000 fot hög, bergtopp, från hvilken åt alla kanter löpa smala, nästan knifhvassa åsar, liksom stelnade lavaströmmar, mellan hvilka afgrundslikt djupa, smala dalar gapa och i hvilkas fond resa sig vidunderligt formade, sylhvassa söndergnagade klippmassor, liksom oöfverstigliga murar. Men alla dessa dalar och dessa vid första påseendet skrofligt nakna berg äro icke kala, förete icke någon förtorkad, röd jordyta eller afbränd gräsmatta, såsom många af de Oceaniens härligheter, vi hittills skådat. Ända upp till toppen hafva bergen insvept sig i en tät, grön mantel, och i dalarne tyckes växtligheten bära en så yppig prägel, att endast tropikernas urskogar skulle dermed kunna jemföras. Längs stranden och nedanför dessa höga bergkammar breder sig en jemn och slät landremsa, der gröna odlingar, bambuhus, kokospalm- och brödfruktträds-lundar framskymta
