35
det uppåt i zigzag uppefter afsatserna vid kanten af de gapande afgrunderna och nedanför lodräta klippväggar. Hvad skulle man här mest beundra: menniskans ihärdighet, som här banat en verkligen god ridväg, eller den outsägligt rika och yppiga naturen, som uppe bland molnen beklädde bergtopparne, eller nere i djupet fyllde dalarne? Ack! huru mycket än menniskan utför, huru underbar dess kraft än är att öfvervinna mäktiga hinder och skapa det snart sagdt omöjliga, så är dock Gud ändå större, och den stolthet man känner vid betraktandet af den förres arbeten och verk nedslås dock af den förtjusning man måste känna vid besinnandet af hans storhet och under.
När jag stod vid Undercliff på Wight och omgafs af dess leende ställen, eller på branterna öfver Funchal och blickade ut öfver Madeiras raviner och hafvet, som badar dess klippiga stränder, när jag från toppen af Corcovado såg bort emot Cap Frio, och nedanför mig låg Brasiliens urskogar och detta sagolikt sköna Rio de Janeiro, när från de snöklädda fjälltopparne jag lät ögat ila hän öfver de ödsligt tysta, evigt gröna bokskogarne vid det smala och kalla Magalhaens-sundet, när jag från S:t Lorenzo skönjde Callao och detta Lima, der Solguden ej utan skäl fästat sätet för sin dyrkan, när Panamas höjder, Perlöarnes färg- och doftrika skogmassor, Galapagos-öarnes vulkantoppar och Kaliforniens ek-kullar förtjuste mig, och slutligen när jag från Pali i en enda blick uppfångade bakom bråddjupet den täcka dalen, den bördiga slätten, Honolulu med sitt buller, korallrefven med sina bränningar och hafvet med sitt dån — då, på alla dessa ställen har jag utropat: här är det skönaste jag sett! Oändligt mycket skönt har gått förbi min syn, ständigt nya taflor af storhet och prakt hafva upprullats, allt härligare och ljufvare nejder har jag fått beskåda. Derföre skall jag vakta mig för att nu säga: Taheiti är det praktfullaste jag sett; men jag kan säga: intet lof, som hembäres dess natur, ingen skildring, som förhärligar dess klimat och dess alster, kan vara öfver-
