36
drifven; den mest lågande fantasi igenfinner här sina djerfvaste drömmar, blott sinne och hjerta äro öppna att känna.
Så tänkte jag, der jag i midten af den branta uppgången flämtande nedkastade mig under de höga trädens skugga, vid kanten af en bambu-dunge, och skyddad af slingrande pandaner, som uppklättrade på yfviga banianträd, njöt af alla de tusende onämnbara härligheter, som i outsägliga färger och former skiftade på alla kanter. Men ändå väntade mig det skönaste, det mest storartade.
Nästan drypande af svett och upptröttade ända till utmattning hade vi arbetat oss upp till högsta branten af vägen, då plötsligt våra ögon träffades af en utsigt, så underbart hög, att man ovilkorligen frågade sig sjelf, om skönheten eller det märkvärdiga i sammansättningen af naturens alla produkter var det, som frambragte denna förvånande verkan. Längst bort stängdes utsigten af en bergkam (Diademet) från hvilken utgingo tvenne smala, höga och hvassa armar, instängande mellan sig tvenne djupa, slingrande dalar. Plötsligt upphör den medlersta af dessa; en tvärbrant, eller rättare vid basen inböjd bergvägg, bildad af bågformigt böjda, svartpolerade åttkantiga basaltpelare, lik en ofantligt konstfull byggnad, störtade sig ner i en af sitt djup nästan mörk dal, hvari från basaltväggens öfversta kant nedhoppade ett säkert 400 fot högt vattenfall, hvars två alnars breda stråle, i början sammanhängande såsom ett bredt glänsande silfverbälte på den svarta grunden midt bland den gröna infattningen, snart på sin halfva väg upplöste sig i en fin hvit slöja af vattenångor, som duggade ner i djupet och försvunno der som lätta ångande moln. Solen stod i zenith och kastade sina lodräta strålar på dess fallande droppar, och i dess fulla, klara ljus målade sig den ena regnbågen öfver den andra till ett färgspel, så skiftande och dock beständigt, att djupet syntes låga af ljusa flammor. Rundt omkring de gigantiska bergväggarne, den
