51
TILL TONERNA.
J milda väsen, som vi toner kalla,
Med kropp af luft och själ af melodi,
Som Gud har låtit från den himmel falla,
Der sången klingar evigt klar och fri,
Må edra röster ned från höjden svalla
Att gjuta lif i sagans poesi!
I diktens stund er trollmakt höll mig fången,
Och derför helgas er den enkla sången.
Er höll jag kära från min barndoms stunder,
Ty himlen var så klar i sångens verld,
Och anden följde gerna edra lagar,
När ut han drog på någon pilgrimsfärd.
Då hjertat jublar och då hjertat klagar,
Sin förstling offrar det på eder härd;
Ty känslans skiftning J så troget läsen,
Som källan speglar blommorna och gräsen.
Så kommen då, J döttrar af naturen,
Med konstens diadem kring pannans snö!
Af eder trollsång är min själ besvuren,
I edra armar vill jag lefva, dö.
O, skänken mig, på edra vågor buren,
Ett echo blott från sångens gyllne ö!
O, öfver dikten eder slöja hängen,
När svagt jag rör den helga harposträngen.
