Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

52


FIONNUALA.



I.

Ur vestervågor stiger en ö
 I grönskande sommarskrud;
Hon ligger famnad af stormig sjö,
 Så fager och vän som en brud.

Ett namn, som klingar af sång och bragd
 Hon äger den bruden så skön,
Ty Erin,[1] «vågornas gröna smaragd»,
 Så kallas den blida ön.
 
Med dunkla böljor dess strömmar gå
 Bland kullar i rosig dal
Och spegla i djupet himmel blå
 Mellan pilar och mörkhvälfd al.

Och tusen sjöar i ljuflig nejd
 Der gunga med vattrad våg;
Och sagan täljer så mången fejd,
 Som mossiga vallen såg.

Der herrskade Lir, den ädle kung,
 I töckniga forntids dar,
Då Erin stod som en vår så ung
 Och fri som en fågel var.

  1. Irland.