56
Fionnuala.
Jag mins en qväll så varm,
Då himlen till sin barm
Den gröna jorden kärleksdrucken tryckte,
Då trasten ljufligt slog,
Och aftonvinden dog,
När dagen trött sitt klara öga lykte.
Jag mins en strand så skön,
Der pilen hängde grön
Sin lätta krona öfver flodens vågor.
Så härlig ängen var,
Och böljan sken så klar
Och lekte tyst med månens silfverlågor.
Jag mins en vän så kär,
Som satt i gräset der
Och sjöng så sköna sånger för den lilla.
Han var så vek, så vild, —
Men bardens fagra bild,
Den grodde fast i flickans hjerta stilla.
Och årens ström förrann,
Och trogen kärlek brann
Som förr så mången gång på gröna ängen.
Han var så vild, så vek,
Han sjöng vid harpolek,
Och underbar sprang tonen fram ur strängen.
Jag mins — i hvarje ljud
Han sjöng sitt hjertas brud; —
Ack, här ännu ett stilla echo svarar.
Nu har han vunnit, han,
Allt hvad han vinna kan,
Nu är jag hans, så länge lifvet varar.
