58
Omt sin faders vänskapsgärd.
Dotter, svara!
Låt mig fara
Utan sorg min sista färd!
Chör af kämpar och tärnor.
Låg en blixt i de vänliga orden?
Månn’ af döden hon träffad är vorden?
Som en lilja så blek,
Som en snödroppe vek,
Se, hon sänker sin blick emot jorden!
Konungen.
Dotter, hvarför bleknar kinden,
Som när kalla nordanvinden
Stänker rimfrost öfver linden?
Hör du ej din faders bud?
Skulle Lir förgäfves fråga?
Kan mitt ord du trotsa våga?
Eller har en brottslig låga . . . ?
Nej, nej! — Bort, du hemska ljud!
Svara, flicka!
Vill du dricka
Ur mitt horn som Conors brud?
Chör af kämpar och tärnor.
Se, de vissnade läpparne bäfva!
Hvarje ljud henne hotar att qväfva.
Är det menniskotal
Eller suckar af qval,
Som i rymden förvirrade sväfva?
Fionnuala.
Ditt bud, o fader, är grymt som döden.
Din dotters öden
De höge gudarne smidt likväl.
Hvad skall jag svara? Hur skall jag tänka?
