Sida:Nordstjernan 1859.djvu/74

Chör af kämpar och tärnor.

Hvilken eld i Lans öga nu lågar!
Ofver offret sin vrede han rågar.
Skall hon blöda och dö,
Den konungsliga mö?
Så det bäfvande hjertat sig frågar.

Skall hon stupa för blixten, som krossar?
Skall hon täras af lågan, som blossar?
Ja, förinta han skall
Som en ek i sitt fall,
När från roten en storm henne lossar.

Konungen.

Min styrka är bruten,
Mitt hjerta är kallt.
Min tid är förfluten, —
Förgånget är allt.

Kämpar och tärnor.

Mins flyktade tider!
Förlåt hennes brott!
Förglöm, hvad du lider!
Hon älskade blott.
 
Konungen.

Hur sälla de döde!
Jag trodde, på höjden af lycka jag stod; —
O, menniskoöde!
Blef sviken till slut af mitt eget blod.

Kämpar och tärnor.

Förlåt henne, kung!
Din dotter är ung.
Gråt, medan i hjertat det svider!
Det blödande sår,