Sida:Nordstjernan 1859.djvu/75

Som väcker din tår,
Skall helas af döden omsider.

Konungen.

Dock — tyst i min sal! An äger jag kraft
Att skilja stammen en gren utan saft.
Förrädiska dotter, förbannad du vare
Och han, som förfört dig! Kring jorden du fare
Så fridlös och arm, som din fader var god.
Mitt svärd är för ädelt att dricka ditt blod.
Tillbaka, tillbaka,
J kämpar, som bugtiga sköldarne skaka!
Träd fram till min tron, du mörke Druid,
Och skräna en trollsång, att himlen dervid
Må störta i brinnande spillror tillsamman,
Och Erin förgås i den frätande flamman.

Druiden.

O, hören, J Gudar,
En far, som förbannar
Det barn, honom föddes! —
Du brutit din tro.
Kring ödsliga vågor
Du fridlös skall sväfva
Och klaga i svanhamn
Din flyktade ro.

Men när öfver Erin
Den östliga stjernan
Förklarande strålar
I kärlek och tro,
När ringande klockor
Du hör öfver vattnen, —
Då stundar försoning,
Då finner du ro.