I tysta natten
Ocli sjunger doft i löfvad sal.
Och månen genom löfven silar
Små silfverpilar,
Som brytas lätt mot krusig yåg.
Och y&ttensländan sitter däfven
I mörka säfven
Och undrar på det ljus, hon såg.
Nu sofva björk och al och pilar;
Naturen hvilar,
Af vindens sista suckar kysst.
Allt är så stilla — skogen sofver,
Och gräset sofver.
Allt är så tyst, så tyst, så tyst.
Men djupets lätta väsen stiga
Med lust och fröjd ur bölja blå.
Den lugna nattens stunder viga
Till festlig dans de fagra små.
De buga för hvarann, de niga
Så underbart, men skönt ändå.
Kring pannan blomsterkransar smyga
Och silfverskir kring barmens snö.
I lätta danser fram de flyga
Och flodens perlor kring sig strö,
Och sköna former skymta blyga
Ur slöjan, vätt af daggens tö.
Der svingar en, så lätt i gången,
Som vinden på en sommardag;
Der löser en, i säfven fången,
Sitt silfverdok med ljuft behag;
Och genom luften tonar sången,
Så len som vågens tysta slag.
Sida:Nordstjernan 1859.djvu/77
Den här sidan har inte korrekturlästs