Sida:Nordstjernan 1859.djvu/81

Då tämdes mitt brusande sinne,
Och allt, hvad jag gömde derinne,
Bar kraftens och mildhetens drag, —
Men nu som ett barn är jag svag.

Hvi sökte du, skogarnes harpa,
Det bullrande konungahof?
Hvi glömde du sjunga de skarpa,
De blodiga lansarnes lof?
Förgäfves jag skakar min boja:
När kämpar i salarne stoja,
Då flyr jag, o Moyle, till din våg
Och frågar, om henne du såg.

Ty allt, du min älskade tärna,
Allt offrar jag villigt för dig,
Om blott du vill le som en stjerna
Ibland öfver sångarens stig.
Då strömmar den lifvande saften
Till hjertat, och domnade kraften
Väcks upp ur sin dvala på nytt.
O, kom till det hjerta, du flytt!

O kom, låt mig finna dig åter
I lundernas skuggiga sal,
Der pilen kring blommorna gråter
Och vågorna sjunga sitt qval.
Jag löser den boja dig binder,
Ty kärleken vet inga hinder,
Och sist bortom vaggande haf
Vi finne i fjerran en graf.

Röster ur vassen.

Vi veta nog
Hvad han klagar
På våg, i skog
Alla dagar.