Sida:Nordstjernan 1859.djvu/83

Hör, Lirs dotter med suckar i natten
Täljer för stjernan sitt sorgliga lif.
När skall svanen, med dödsljud klingande,
Höja sin vinge till himmelsfärd?
När vill himlen, sin klocka ringande,
Kalla min själ från den stormiga verld?

Vattenandarne.

Följ, lätta dans,
Den skönas spår!
I stjerneglans
Det lustigt går.
På jorden ej
Du hvila får, —
Nej, o nej!
Du är vår, du är vår!

Fionnuala.

Dystert, o Moyle, i din dimmas slöja
Odet mig binder, en tynande hamn.
Länge ännu skall dagningen dröja,
An slumrar Erin i skuggornas famn.
När skall morgonens sol uppspringande
Värma vår ö med kärlek och tro?
När vill himlen, sin klocka ringande,
Kalla min själ till sin eviga ro?

Vattenandarne.

Ditt öde glöm
Och göm din tår!
Din ljusa dröm
Du aldrig når.
I tiden ej