Sida:Nordstjernan 1859.djvu/88

III.

Tiden kommer och den försvinner,
År förrunnit i hundratal.
Moyle, den skuggiga floden, rinner
Lugnt dock än i sin dunkla dal.
Lir med Conor i grafven hvilar;
Vredens pilar
Veknade sist vid dödens port.
Men under töckniga himlabågen
Ån öfver vågen
Svanen simmar, som förr hon gjort.

Mildt i aftonens stillhet tonar
Ån som fordom dess sorgsna ljud;
Längtar efter den stund, som sonar
Tröttad ande med himlens Gud.
Dagar flyta som sekler långa; —
Många, många
Smidas väl än på ödets härd.
När skall svanen ur stoftets slöja
Jublande höja
Hvita vingen till himmelsfärd?

Nu är strid i de gröna dalar.
Gamle gud ar ne gå till ro,
Och den lära, som kärlek talar,
Börjar segra i frid och tro.
Der en kyrka man byggt på kullen,
Och ur mullen
Sträcker hon spiran högt mot skyn.
Se då glädes Fionnuala,
Upp ur sin dvala
Väcks hennes själ vid den ljufva syn.

Templets vänliga ljusning röjes
Midt i vårliga grönskan der.