Svagast af alla
Fann jag likväl
Den, du vill kalla
Fram för min själ.
De Christne.
Hör, de smäda den evige Guden!
Må förstummas de syndiga ljuden!
Må de, dränkte i strömmar af blod,
Slungas neder i afgrundens flod!
Alla.
Låt oss pröfva de hämnande glafvar!
Hellre dö än att skymfas af slafvar!
Ingen nåd, ingen frid,
Förr’n vi slutat vår strid,
Och den tappre dervid
Trampar stolt på fiendtliga grafvar!
Vid en straffande himmel vi svärja:
I ert blod skola svärden vi färga.
Hvarje lif, hvarje lem
Skall förgöras af dem, —
Edra barn, edra hem
Skola frossande lågorna härja!
Nu brakade sköld, nu blixtrade lans
På grönskande kyrkovali,
Och solen gömde sin milda glans
Vid smattrande hornens skall.
Men plötsligt dånade klockans ljud
Så klart ifrån kyrkans torn.
Sida:Nordstjernan 1859.djvu/92
Den här sidan har inte korrekturlästs
