10
hvilket de benämnde dǫnsk tunga, d. v. s. danskt språk. Sedan Island i slutet af 800- och början af 900-talet befolkats, hufvudsakligen från västra Norge, uppstår härigenom så småningom en särskild västnorsk dialekt, hvilken emellertid till att börja med högst obetydligt skiljer sig från moderspråket. Först vid tiden för kristendomens fullständiga införande i norden (på 1000-talet) har språksplittringen framskridit så långt, att man i runinskrifterna och i den litteratur, som då uppstår, kan urskilja fyra olika dialekter, grundvalarna för de alltsedan befintliga fyra litteraturspråken isländskan, norskan, svenskan och danskan. Emellertid stå af dessa två och två hvarandra mycket nära, hvarför man också ofta plägar sammanfatta de båda senare under benämningen de östnordiska, de båda förra under namnet de västnordiska (hvad nordborna själfva kallade norrǿnt mál, d. v. s. nordiskt språk). De viktigaste skillnaderna mellan dessa båda grupper äro i de äldsta till vår tid bevarade litteraturalstren följande: 1) östn. vida färre fall af »omljud», d. v. s. vokalförändringar framkallade af ett följande i (j) eller u (w), t. ex. vāre: västn. vǽre vore, land: västn. lǫnd (af landu) länder; 2) östn. »brytning» af y till iu (eller io) före gg(w), ng(w), nk(w), t. ex. tiugga: västn. tyggua tugga; siunga: västn. syngua sjunga; 3) östn. mp, nk, nt i en mängd fall icke assimilerade till pp, kk, tt, t. ex. krumpin: västn. kroppenn krumpen, ænkia: västn. ekkia änka; mantul: västn. mǫntoll mantel; 4) östn. ändas dat. pl. af substantivernas bestämda form normalt på -umin i st. f. västn. -onom t. ex. handumin: hǫndonom (åt) händerna; 5) östn. är förenklingen af verbets ändelser vida längre gången, och passivet ändas regel-
