bundet på s(s) i st. f. det västnordiskt normala -sk, t. ex. kallas(s); västn. kallask kallas. I flera af dessa punkter, liksom öfver hufvud i det hela, intaga de västnordiska språken en ålderdomligare ståndpunkt, hvilken då också vanligen återfinnes i de äldsta östnordiska runinskrifterna från tiden före den egentliga litteraturens begynnelse liksom också i många nutida östnordiska munarter. För de nordiska dialekterna i sin helhet gäller nämligen en helt annan indelning än den, till hvilken man kommer genom att ensamt taga hänsyn till skriftspråket, d. v. s. de genom litteratur representerade dialekterna. Vi öfvergå nu först till en redogörelse för dessa senare och deras öden.
I. ISLÄNDSKAN är under äldre tider nordens ojämförligt viktigaste språk både i fråga om form och innehåll. Dess språkform före reformationen (omkr. 1530) kallas ofta för större tydlighets skull
1. FORNISLÄNDSKA. Dennas språkområde utgjordes icke blott af Island utan äfven af Grönland, som under en längre tid, såsom redan (s. 4) nämnts, ägde isländska kolonister. Vår kännedom om språkets utseende under denna tid vinna vi nästan uteslutande ur den synnerligen omfångsrika litteratur, som alltsedan början af 1100-talet affattats med latinskt alfabet, lämpadt efter isländskans speciella behof. Af någon med runor skrifven litteratur finnas inga spår. Öfver hufvud äger fornisl. ytterst få runminnesmärken (omkr. 45 stycken), och af dessa, som samtliga äro i språkligt afseende skäligen värdelösa, äro de äldsta (inskrifterna å kyrkdörren från Valþjófstaður och på en grafsten från Hjarðarholt) först från början af 1200-talet och sålunda yngre än de äldsta bevarade handskrif-