Sida:Noreen De nordiska Språken 1903.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

14

Isl. En þat es vitanda at allt ma andlega merkiasc oc fyllasc i oss. þat es til kirkio bunings eþa þionosto þarf at haua. ef ver liuom sva hreinlega at vér sem verþer at callasc goþs mustere.   No. En þat er vitanda, at allt ma andlega merkiasc oc fyllasc i os, þat er til kirkiu bunings eda til þionasto þarf at hafa, ef vér lifum sva ræinlega, at vér sem verðir at kallasc guðs mysteri.
Öfvers. Och det må man veta, att allt, som till kyrkans utstyrsel eller gudstjänsten tarfvas, kan hos oss i andlig måtto återfinnas och efterliknas, om vi lefva så rent, att vi äro värda att kallas Guds tempel.

Frånsedt det i allmänhet ålderdomligare språkbruket, märka vi i den isländska texten redan här tvenne af isländskans äldsta och viktigaste afvikelser från norskan: den fullständigare vokalharmonien (þionosto: þionasto; jfr ock t. ex. fornisl. kǫlloþom: fornno. kallaðum vi kallade) och bevarandet af begynnande h före r (hreinlega: ræinlega), l och n. Andra olikheter, som dels något senare, dels redan vid samma tid visa sig, äro fornisl. förlängning af a, o, u före lf, lg, lk, lm, lp (t. ex. fornisl. hálfr: fornno. och äldst fornisl. halfr half), ännu senare äfven af a före ng, nk; fornisl. ǽ och ey för äldre ǿ och øy, t. ex. fornisl. dǽma, heyra: fornnorska och äldst fornisl. dǿma döma, høyra höra; fornisl. 2 pl. af verbet på -ð (-þ) eller -t, men fornno. sedan omkr. 1300 ofta på -r t. ex. fornisl. takeþ, -t: fornno. takir tagen. Detta till karakteristik af språket under första tiden af fornisländskans »klassiska» period (ungefär 1190—1350). Vid midten af 1200-talet får nämligen skriftspråket ett väsentligen annat utseende, kanske till stor del i följd af Snorre Sturlosons inflytelserika författarskap. I obetonade stafvelser uppträder nu i för äldre e, och u (till att börja med blott i sluten stafvelse) för o; passivet ändas på z i. st. f. på sk; de nyss såsom »något senare» angifna afvikelserna från norskan äro nu fullt genomförda, m. m.