Inemot 1300 uppträda flera nya språkföreteelser: mellan slutande r och en föregående konsonant inskjutes ett u t. ex. ríkur mäktig; ǫ (läs öppet å) öfvergår till ö-ljud (tecknet ö infördes först på 1500-talet), men före ng, nk till au, t. ex. lǫng fiǫll, läs laung fjöll; e före ng, nk blir ei; é blir till ie, och något senare ändas passivet på -zt (eller -zst) för äldre -z, äldst -sk, t. ex. kallazt kallas. Fornisländskans efterklassiska, i litterärt afseende föga betydande period — »medelisländskan» — (1350—1530) har att förete spår af flera för nyisländskan karakteristiska drag: kn i ordens början har utom i de nordliga munarterna blifvit hn, t. ex. hnútur för knútr knut; redan på 1400-talet träffas ddl för ll och rl (t. ex. falla, läs faddla falla), ddn för nn och rn (t. ex. horn, läs hoddn horn), och något senare ändas passivet på -st (t. ex. kallast kallas) o. s. v.
Dialektiska olikheter visa sig icke talrikt i det fornisländska skriftspråket. Emellertid saknas sådana icke helt och hållet. Så t. ex. ersätta vissa handskrifter förbindelsen ft (senare regelbundet pt) med fst (oft, opt: ofst ofta); i handskrifter från öns västsida visar sig i 13:de och 14:de århundradet en öfvergång från lf, rf till lb, rb (tolf: tolb tolf, þǫrf: þǫrb behof); m. m. I hvad mån språket på Grönland afvek från moderlandet Islands, kan man icke se af de obetydliga språkminnesmärken, man äger därifrån uti runskrift.
Om vi frånse de ofvannämnda redan under medeltiden gjorda, jämförelsevis obetydliga försöken till grammatisk behandling af fornisländskan, så kan denna vetenskap sägas hafva tagit sin början på 1600-talet. Den första grammatiken är af 1651 och har till författare islänningen Runolphus Jonas († 1654). Hans
