16
samtida landsman Gudmundus Andreæ († 1654) utarbetade den första ordboken, hvilken dock först 1683 utgafs (af dansken Petrus Resenius, † 1688). Egentlig vetenskaplig behandling rönte fornisländskan dock först genom dansken R. K. Rasks (1787—1832) grundläggande arbeten (t. ex. »Vejledning til det isländske Sprog» 1811, i ny mycket förbättrad svensk upplaga »Anvisning till isländskan» 1818) och genom hans store samtida, tysken Jacob Grimms († 1863) »Deutsche Grammatik» 1819 ff., som skänker grundlig uppmärksamhet äfven åt isländskan. De som efter Rasks och Grimms dagar inlagt de förnämsta förtjänsterna om den fornisländska grammatiken äro: bland norrmännen den genialiske och mångsidige P. A. Munch († 1863; »Fornsvenskans och fornnorskans [d. v. s. fornisländskans] språkbyggnad» 1849 och i samarbete med C. R. Unger »Norrönasprogets grammatik» 1847), som bl. a. är den egentlige upphofsmannen till den hittills vid utgifvande af fornisländska texter brukligaste normalortografien, och M. Nygaard, som i en mängd smärre skrifter grundligt behandlat syntaktiska frågor; den lärde islänningen K. Gislason, hvars arbeten (framför allt »Um frumparta íslenzkrar túngu i fornöld» 1846) förnämligast röra ljudläran; danskarna K. J. Lyngby († 1871), författare till en för uppfattningen af ortografien och ljudläran epokgörande afhandling (»Den oldnordiske udtale» 1861), och L. F. A. Wimmer, som inlagt stora förtjänster i fråga om formläran (»Fornnordisk formlära» 1874). Den senaste och utförligaste fornisländska grammatiken är A. Noreens (»Altisländische und altnorwegische grammatik», 3:e uppl. 1903). Såsom ordboksförfattare hafva i synnerhet utmärkt sig
