islänningarna Sv. Egilsson († 1852), som behandlat det poetiska språkbruket (»Lexicon poëticum» 1860), G. Vigfusson (»An icelandic-english dictionary, based on the ms. collections of the late R. Cleasby» 1874) och J. Thorkelsson (»Supplement til isländske Ordboger», I 1876, II 1879—85 och IV 1899), norrmannen J. Fritzner (»Ordbog over det gamle norske sprog» 1867, ny uppl. 1886—96), svensken L. Larsson (»Ordförrådet i de älsta isländska handskrifterna» 1891) och tysken H. Gering (»Vollständiges Wörterbuch zu den Liedern der Edda» 1903).
2. Nyisländskan plägar man datera från tiden för reformationens genomförande på Island, och den första på isländska tryckta boken, Nya testamentet 1540, kan betraktas som det första märkligare nyisländska språkminnesmärket, ehuruväl G. Thorlaksons öfversättning af 1584 är ett mera betydande arbete. Fastän ännu i våra dagar, på grund af den isländska ortografiens starkt konservativa tendens, den nyisländska litteraturens språk förefaller vara nästan identiskt med 1300-talets, så har i verkligheten språket alltjämt varit stadt i en ganska rask utveckling och undergått betydande förändringar i synnerhet i fråga om ljuden, ehuru af dessa uttalsförändringar nästan inga fått uttryck i ortografien. Kraftiga ansatser till en mera fonetisk rättskrifning gjordes visserligen af tidskriften Fjölnir 1835—47, bland hvars medarbetare märkas bl. a. Jónas Hallgrímsson och Konr. Gislason, men dessa försök kröntes ej af framgång. Bland märkligare formella förändringar inom nyisländskan må nämnas: y, ý, ey hafva vid början af 1600-talet sammanfallit med i, í, ei; de långa vokalerna á, ǽ, ó hafva diftongerats till au (så redan
