Så t. ex. har på västlandet fornisl. långt á bevarats i st. f. att, såsom annars allmänt, diftongeras till au; begynnande kn har på nordlandet bibehållits i st. f. att öfvergå till hn; på nordlandet och västlandet uppträder fornisl. hw såsom kv, i en del af sydöstliga Island såsom (tyskt) ch-ljud, annars allmänt såsom chw, t. ex. hvolpur valp. — Såsom ett kuriosum må nämnas, att på västra och östra kusterna lär förekomma ett slags franskt-isländskt blandspråk, som uppkommit och användes vid franska fiskares långa uppehåll vid isländska kusten.
På grund af det allt uppslukande intresset för fornspråket är den grammatiska behandlingen af nyisländskan ännu i denna dag ytterst ofullständigt tillgodosedd. En och annan upplysning om 1600-talets språk vinnes ur Runolphus Jonas’ ofvannämnda grammatik (1651) och om 1700-talets ur Rasks grammatiska arbeten. För det nutida språket har man knappast något annat att tillgå än H. Friðrikssons icke synnerligen tidsenliga arbeten »Islenzk málmyndalýsíng» 1861 och »Skýring hinna almennu málfræðislegu hugmynda» 1864; jfr ock den värdefulla uppsatsen af B. Magnússon Olsen »Zur neuisländischen Grammatik» i Germania XXVII, 1882. En för sin tid förtjänstfull ordbok är Björn Haldorsens († 1794), först 1824 utgifven af Rask. (Cleasbys och) Vigfussons ofvannämnda ordbok tager äfven åtskillig hänsyn till det moderna språket. En fullständig nyisländsk ordbok saknas ännu och kan endast delvis ersättas af J. Thorkelssons förträffliga och utförliga »Supplement til isländske Ordbøger» III, 1890—94.
II. NORSKAN är under sitt äldre skede — FORNNORSKAN (till reformationen) — icke såsom nu inskränkt
