20
till Norge och Färöarna, utan dess språkområde omfattade då, såsom redan (s. 4) nämnts, en tid bortåt äfven delar af Irland och norra Skottland, Man, Hebriderna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna, på hvilka båda senare ögrupper norskt språk fortlefde långt in i nyare tid, dessutom vissa delar af det nuvarande (västra) Sverge (Bohuslän, Särna i Dalarna, Jämtland och Härjedalen). Kännedomen om fornnorskan hämtas endast till ringa del utur runinskrifter. Dessa äro nämligen jämförelsevis få — omkr. 150 stycken — och i språkligt afseende föga upplysande, hälst de nästan samtliga tillhöra tiden 1050—1350 och sålunda äro samtidiga med eller åtminstone föga äldre än den äldsta litteraturen. De viktigaste inskrifterna äro den mycket utförliga från Karlevi på Öland, däri en en norsk skald (inemot år 1000) i s. k. drottkvädt versslag förhärligar en där begrafven dansk höfding, och den från Frösön i Jämtland, som (omkr. 1050) omtalar landskapets kristnande. Litteraturen är uteslutande skrifven med latinskt alfabet. De äldsta handskrifterna äro ungefär samtidiga med de äldsta fornisländska och af icke obetydligt intresse; men i sin helhet är Norges gamla litteratur såväl till innehåll som omfång ojämförligt underlägsen Islands. Den utgör sammanlagdt endast omkring ett tjugutal olika arbeten, och af dessa äro endast få af större litterärt värde. Såsom allra äldst bland de bevarade handskrifterna betraktas ett litet fragment af en legendsamling, säkerligen skrifvet något före 1200. Från omkr. 1200 har man åtskilliga fragmenter af lagböcker samt från första början af 1200-talet den norska homilieboken. Något yngre är den s. k. legendariska Olofssagan från inemot 1250. Af än yngre handskrifter kan förtjäna nämnas
