hufvudhandskriften af fornnorska litteraturens yppersta verk Speculum regale eller Konungsskuggsiá (»konungsspegel»). I språkligt afseende synnerligen viktiga äro ock de massor af diplomer, som sträcka sig genom hela Norges medeltid från och med 1200-talets början, men sedan 1400 utgöra nästan de enda litteraturminnesmärkena, och som i synnerhet rörande språkets dialektiska skiftningar äro upplysande.
Icke heller i fråga om fornnorskan har man att söka de äldsta språkformerna uti de äldsta nu bevarade handskrifterna, utan i de uti yngre (fornisländska) handskrifter bevarade gamla skaldekvädena, alltifrån þorbiorn Hornklofes dagar (slutet af 800-talet). Att språket vid denna tid så föga skiljer sig från den öfriga nordens vid samma tid, att det knappast ännu kan kallas specifikt norskt, är redan ofvan (s. 9) betonadt, liksom ock att, sedan isländskan (från omkr. 900) afskilt sig från moderspråket norskan, olikheten dem emellan till att börja med är försvinnande liten — naturligtvis hvad litteraturspråket beträffar. Från och med 1200-talet äro emellertid de båda språken ganska skarpt skilda. Isländskan fullföljer en i hög grad själfständig utveckling, under det att norskan på grund af geografiska och politiska förhållanden får i mycket gemensamma öden med de östnordiska språken. De viktigaste skillnaderna mellan isl. och no. språk på de äldsta handskrifternas tid (omkr. 1200) äro redan ofvan (s. 14) angifna. Bland dessa var norskans inskränktare användning af det slags vokalharmoni, som kallas u-omljud. Däremot visar sig i norskan redan på 1200-talet ett annat slags, för isländskan nästan alldeles främmande, vokalharmoni, i det att en ändelsevokal till sin kvalitet i viss mån bestämmes af föregående
