viktigaste: att b, d, g uppträda i stället för p, t, k efter vokal t. ex. ortnamnen Nabo (äldre Napa), Tvedæ sogn (þveita sókn); att -a i ändelsen ersättes af -e, t. ex. høre (høyra) søghe (sǿkia); enstaka danska ordformer såsom iek (ek) jag, se (siá) se, spørge (spyria) fråga m. m. Mot slutet af medeltiden växer detta danskans inflytande med jättesteg, så att den norska litteraturen aftynar och norska såsom skriftspråk slutligen alldeles undantränges af danska. Under 1400-talet äger Norge knappast någon annan litteratur än diplomer, och redan vid slutet af århundradet är det alldeles öfvervägande antalet af dessa skrifvet på ett språk, som är nästan ren danska. På 1500-talet träffas på norska skrifna diplomer endast som sällsynta undantag, och från och med Norges införlifvande med Danmark (1537) samt reformationen, då bibeln och de gamla lagarna öfversättas till danska, icke norska, är danskan afgjordt Norges litteraturspråk och därjämte stadsbefolkningens och de läskunnigas talspråk. För uppkomsten i nyare tid af ett norskt skriftspråk och bildadt talspråk redogöres nedan (s. 45) vid framställningen af danska språkets historia.
Dialektiska olikheter visa sig i stort antal uti de norska diplomerna från 1200-, 1300- och 1400-talen. Synnerligast framträdande är motsättningen mellan språket i västra Norge, som i åtskilligt utvecklar sig så som dotterspråket isländskan, och det i östra Norge, som har att uppvisa ännu mera iögonenfallande öfverensstammelser med den samtida fornsvenskan. De viktigaste östländska dialektegenheterna på denna tid torde vara: i st. för a uppträder æ i pron. þænn den, þæt det och adv. þær där (så redan på 1200-talet), senare (på 1300-talet) äfven uti ändelser efter lång rotstafvelse, t. ex. sendæ
