24
sända, høyræ höra (men t. ex. gera göra, vita veta); y blir stundom iu före r, l med följande konsonant, t. ex. hiurðir herde, lykiull nyckel för hyrðir, lykyll (ännu äldre hirðir, lykill, se s. 22); slutande -r efter konsonant blir -ar, -er, -ær, stundom blott -a, -e, -æ, t. ex. prestar (prestr) präst, bǿkar (bǿkr) böcker, dat. sg. brǿða (brǿðr) åt en broder; tl öfvergår till (t)sl, t. ex. lisla (litla) lilla, namnet Atsle, Asle (Atle); rs ger ett tjockt s-ljud (tecknat ls), t. ex. Bærdols, gen. af namnet Bergþörr; nd, ld assimileras till nn, ll, t. ex. bann (band) band, ortnamnet Vestfoll (Vestfold); spår uppträda (redan på 1200-talet) af den vokalharmoni, »tiljævning», som för de östligare nynorska dialekterna är i så hög grad karakteristisk, t. ex. oko, uku för vaku (fisl. vǫko, -u, ack. sg. af vaka vaka) eller mykyt för mykit mycket. Såsom västländska dialektegendomligheter äro däremot att märka: slutande -r efter konsonant blir -ur, -or eller (jfr s. 22) -ir, -er, t. ex. vetur (vetr) vinter, réttur (réttr) riktig, aftor (aftr) åter; sl öfvergår till tl, t. ex. sytla (sýsla) syssla; h före w blir k äfven i pronomina, t. ex. kuer (huerr) hvem, kuassu (huersu) huru. Denna dialektsplittring synes hafva gripit mer och mer omkring sig och troligen än raskare utvecklat sig, sedan ett norskt skriftspråk icke längre fanns; så att man torde kunna antaga, det omkr. 1600 den nuvarande dialektfördelningen (om hvilken se s. 47 f.) i allt väsentligt varit utbildad. Åtminstone framgår af det äldsta arbetet i norsk dialektforskning, prästen Chr. Jensens »Norsk dictionarium eller glosebog» 1646, att dialekten i Søndfjord (i västra Norge) då hade väsentligen sitt nuvarande utseende. Detsamma tycks hvad beträffar dialekten i Valders (i södra Norge) framgå af ett litet calendarium af år 1644 å en trästaf. — I hvad
