25
mån de fornnorska dialekterna på Färöarna, i Irland och Skottland samt på de skotska öarna och Man afveko från modersmålet, är omöjligt att i detalj bestämma med ledning af de, frånsedt ännu fortlefvande ortnamn, jämförelsevis få språkminnesmärkena därifrån, nämligen runinskriften vid Kirkebo (från något före 850), en lagsamling (skriften mellan 1320 och 1350) och några diplomer (från och med början af 1400-talet) från Färöarna, några diplomer och 30 runinskrifter (från omkr. 1150) från Orkneyöarna, några diplomer från Shetlandsöarna och 26 runinskrifter (från omkr. 1050—1100) från Man, af hvilka minnesmärken runinskrifterna på grund af sin ofullkomliga ortografi naturligtvis äro föga upplysande. Om Orkney-dialekten vet man dock åtminstone, att uti ord begynnande på hl, hn, hr bevarades detta h ända in på 1200-talet, således minst 200 år längre än i Norge.
Den fornnorska grammatikensstudium har hittills nästan alltid behandlats i sammanhang med den fornisländskas, och på grund af den fornisländska litteraturens vida större omfång och värde har då vanligen den fornnorska grammatiken utgjorts af ett i noter o. d. inströdt, i följd däraf ofullständigt och äfven för öfrigt vanskött, bihang till den fornisländska. Därför finnes ännu ingen uttömmande framställning af norskans beskaffenhet under äldre tider. För sin tid förtjänstfull, ehuru kortfattad och numera mycket antikverad, var dansken N. M. Petersens († 1862) framställning i »Det danske, norske og svenske sprogs historie», II, 1830. Bland dem som i senare tid gjort sig särskildt förtjänta om fornnorskans kännedom må här företrädesvis framhållas svensken E. Wadstein (»Fornnorska homiliebokens ljudlära» 1890) och norrmännen
